Zulmay Afzali är före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare. Han har skrivit en debattartikel i SvD om hur invandrare hatar svenskar som tar emot dem.
Nej, svenskarna är inte rasister
”De ger dig ett falskt leende och låtsas att de bryr sig om dig. Men de enda de tycker om och bryr sig om är sig själva. Svenskarna är de värsta rasisterna i världen.” Så lät det i ett samtal som jag hörde mellan fyra asylsökande som väntade på svar på sina asylansökningar på Alstermo asylboende, torsdagen den 10 mars 2011.
När jag bodde på asylboendet mötte jag mycket få svenskar. Jag började tro att det jag hörde var sant och undrade om jag gjort mitt livs största misstag när jag kom till ett så rasistiskt land. Fast när jag ibland träffade svensk personal på boendet var de alltid mycket vänliga. Och varför skulle svenskarna behöva spela trevliga och låtsas att de bryr sig om asylsökande?
Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag hörde bara negativa åsikter om svenskar, aldrig något positivt. I april 2011 fick jag flyktingstatus och skulle nu i praktiken få erfara hur rasistiskt folket i mitt nya land var.
Jag frågade andra som beviljats PUT (permanent uppehållstillstånd) varför svenskarna, om de nu vore så rasistiska, tillåter folk från andra länder att stanna i deras land och bli en del av deras samhälle. De sa: ”Bara för att svenskarna ger oss PUT så innebär det inte att de inte är rasister! De var tvungna att ge oss PUT för att vi hade så bra asylhistorier och för att Sverige inte vill kallas ett rasistiskt land”.
Nu har jag bott tre år i Sverige och har en helt annan bild av svenskar än de flesta asylinvandrare som jag träffar och pratar med har. Sedan ett år har jag ett bra jobb som lärare och försörjer mig själv. Från min första dag i en sfi-klass med svenska lärare, på resor med bussar och tåg, i butiker och på caféer, hos svenska familjer som jag lärt känna – överallt har jag observerat hur svenskar beter sig. Hittills har jag inte en enda gång mött något som kommer i närheten av rasism bland svenskar.
Däremot är det tyvärr flera av mina landsmän och andra som invandrat som bär hat och förakt i sina hjärtan mot svenskar och som inte vill anpassa sig och integreras i det land som gett dem möjligheter. Om de får sina pengar från Socialbyrån en dag för sent kallar de det rasism. När busschauffören ber dem visa sina biljetter är han rasist. Om läkaren inte ger dem de mediciner de vill ha så är läkaren rasist. Och så vidare.
Den svenska asylhanteringen måste bli strikt, tydlig och rättssäker och svenskarna bör inte acceptera att lättvindigt kallas rasister. Annars blir de gisslan i sitt eget land och föraktet för dem riskerar att växa hos de asylinvandrande. De flesta är från sina hemländer vana vid att myndighetspersoner och lärare är auktoriteter, inte närmast självutplånande, vilket många av oss ofta möter här.
Den svenska vänligheten, sådan den uttrycks i systemen kring asylhanteringen och integrationen av människor som beviljats asyl eller uppehållstillstånd i Sverige, gör många nyanlända förvirrade och skapar en dålig grund att bygga ömsesidig tillit och respekt på.
Zulmay Afzali är före detta regeringstjänsteman i Afghanistan, flykting i Sverige sedan tre år, lärare och författare.
