Från Eva-Maries Facebook
I min stad finns det många olyckliga och arga människor, det finns många som jämt och ständigt känner sig kränkta och behovet att manifestera ut sin ilska är stor. Min stad verkar inte vara den idealiska platsen att bo på. Malmö är inte den mångkulturella smältdegel som styrande politiker vill få oss att tro att den är, många trivs inte längre.
Många i staden har aldrig sedan den dag man satte sin fot på Malmömark gillat att vara här med och omkring oss gamla Malmöbor, det är då ens funderingarna går åt hållet att det vore kanske bäst att emigrera. Några av mina vänner funderar på Köpenhamn som sin nya stad och tillflyktsort.
Larm efter larm, artikel efter artikel, samhällsprogram efter samhällsprogram visar på att människor i min stad mår dåligt i områden med trångboddhet. Ohyra och fukt frodas i lägenheter som har alldeles för många boende än vad lägenheten en gång byggdes för. Barnen i dessa trånga lägenheter far illa precis som barnen gjorde en gång på 30, 40-talet i Malmö, tiden går igen.
Då på 30-40-talet byggdes barnrikehus på Sorgenfri och malmöbor, gifta par uppmanades att skydda sig mot oönskade graviditeter. Samhället visste och kände ansvar då förr i tiden att lära ut om att familjens standard blev både bättre och högre om man satte de barn till världen som man hade rum, tid och ekonomi för. Inte att förglömma att man endast skulle sätta de barn till världen som man mäktade med att uppfostra till goda samhällsmedborgare. Detta tog dåtidens malmöbor till sig och man fick det bättre, var man och kvinna tog eget ansvar, man lämnade inte över familjens mest intima till någon gud.
Var sak har sin tid och staten skiljdes från kyrkan årsskiftet 1999/2000. Jag som ateist såg det som en sund utveckling, mindre religion och tro i politiska beslut är ett naturligt framåtskridande för ett samhälle som jag ser det. Stora förändringar har skett i vårt land på grund av den stora tillströmningen av asylsökande och invandringen på senare tid där många stannar och ser Malmö som sin boplats. Nya invånare har gjort min stad till en stad med mer religion än vad vi någonsin tidigare har haft i modern tid.
Jämställdhet mellan man och kvinna är något vi måste värna. Vi måste föra våra äldre släktingars strävan och kamp vidare, deras strävan för oss får inte vara förgäves. Som kvinna ser jag en stor fara i att degraderas till andra eller tredje klassens medborgare för att någons avgudadyrkan påbjuder det. Jag kommer att göra allt för att inte låta det ske. Om man pratar med sina medmänniskor om verklighetshändelser får man reda på vad som är på gång.
I vår stad finns det små pojkar inom förskolan som inte håller personalens hand för att det är en kvinna och då pratar vi inte om ”tjejbaciller”. Min stad har blivit olik sig på kort tid. I våra kommunala skolor finns det elever som periodvis har en hård skoltid för att ögonfärgen är blå.
Om man pratar med personer som dagligdags möter människor och som även själv går i staden med öppna ögon och öron då både ser och hör man sådant som låter illa. Vi lever i en ny tid. En tid som vi lite äldre malmöbor blir skrämda av medan våra barn är mer tillvanda. Det smärtar.
För att inte vår planet ska kollapsa måste alla vara med och ta ansvar för sin familj. Att sätta de barn till världen man mäktar med är ingen utopi utan en självklarhet för människor med förstånd. Till och med il papa har förstått.
Lev väl och var rädda om varandra
Eva-Marie Olsson.
Malmö.
Påven – ni behöver inte föröka er som kaniner
