I går när jag rotade runt i min strumplåda för att hitta den där strumpan som passar till den man har i handen då fick jag istället en tidsresa. En tidsresa som för en stund fick mig att rasa, jag grät så jag skakade medan mina tankar fladdrade mellan då, nu och vad som eventuellt komma skall.
Med tankens hastighet var jag tillbaka till 1981, jag var tillbaka till sommaren då min dotter låg i vagnen med en lila bomullssjal över sin späda kropp. Mitt på sjalen var ett färgtryck, hon, min dotter låg under symbolen, kvinnokamp.
På den tiden och tidigare var jag då som nu väldigt samhällsengagerad, män och kvinnor tillsammans för en bättre stad (Malmö), land och värld. Jag trodde verkligen på det som skanderades på manifestationer, demonstrationer och vid internationella kvinnodagen.
Jag lyssnade på kampsånger, jag gick på festivaler, manifesterade, demonstrerade, tände ljus och facklor. Jag lyssnade på tal, jag skrev under med mitt namn, jag höll tyst minut mot våld och för våldsoffer, jag ville verkligen att jordklotet skulle vara en bättre plats att lämna över till min dotter och hennes barn……..
Människan är det grymmaste djuret och det tog aldrig slut med ondska och andra idiotiska skeenden i vår närhet och internationellt. Jag var och är politiskt intresserad, som ateist kunde/kan jag inte för mitt liv förstå hur de som tillber gudar och anser sig som fromma kan göra sina medmänniskor ont.
På den tiden när jag var ung kvinna och bildade familj , då var vårt land ett land som i väldigt liten grad var religiöst. De kristna hade sitt och de syntes knappt till ens i bänkraderna vid kyrkliga ceremonier. Emellanåt då och då blossade det upp infekterade spörsmål om kvinnopräster eller ej, det fanns en liten skärva män som förnekade kvinnan plats i prästrocken.
Tiden gick, tiden gick fort och vi vaknade en dag upp med nya svenskar som riktigt brann för sin gud. Jag befann mig i ett 1:a majtåg och kände inte längre igen mig. Kvinnokampen försvann på något konstigt vis, jag såg förtryckta kvinnor runt om mig, jag såg förtryckande män runt om mig. Jag vaknade men den rörelse som tidigare kämpat för kvinnor var nu inte längre intresserad, man hade fått nya kompisar och glömt vad som tidigare varit viktigt.
Religion är opium för folket, och kunskap är makt. Om kunskap är makt då förstår jag inte varför inte alla mina landsmän inser att vägen som nu är utstakad för oss att gå på är en farlig väg. Det handlar inte nu längre om kvinnokamp, det handlar om något ännu större. Det handlar om vår västerländska kultur och om vi i framtiden ska få lov att existera.
Demokrati och yttrandefrihet är inget som kommer att bestå om vi inte kämpar för det. Demokrati och yttrandefrihet som vi känner till är något inte alla önskar för sitt folk. Att avhumanisera the whistleblower och även skjuta budbäraren är något som länge nog varit på gång och skett i vårt land.
Min dotter vände mig ryggen då hon likt många andra är hjärntvättade av media, media är en statsmakt, media är en statsmakt som karaktärsmördar sina egna landsmän i parti och minut. Att finna sin egen mor uthängd i den mediala världen som ett monster knäcker många. Jag är på väg upp igen. Jag tar tag i pennan igen, jag tar tag i pennan igen för att leva stående.
Jag tar tag i pennan för min dotters och för mina söners skull, jag tar tag i pennan för dina barn.
Tack för ordet, Eva-Marie Olsson
