KOMMUNISM. I veckan blev det plötsligt populärt, även bland många som ser sig som vänster, att dalta med Jimmie Åkesson och framhålla att han är en människa som har det svårt och att man måste skilja på sak och person.
Vissa hävdar rent av att det är funkofobi att håna honom för hans utbrändhet, och att det är att häckla alla andra som har drabbats av utbrändhet, depression eller andra former av psykisk ohälsa. Detta är givetvis nonsens. Alla revolutionärt sinnade människor med erfarenhet av utbrändhet, depression e.d. – själva eller genom anhörig – som jag har pratat med skrattar gott åt att Jimmie Åkesson har problem och önskar honom än värre problem.
Åkesson och hans parti har bidragit till den borgerliga nedskärningspolitiken som har slagit hårt mot exempelvis psykvården, och de har som inget annat etablerat parti hetsat mot några av de grupper i samhället som har det svårast. Att se ner på och håna människor för att de lider av psykisk ohälsa gör givetvis bara reaktionära as – men det är inte därför vi skrattar åt Åkessons problem. Vi skrattar åt honom för att han anför en av den svenska härskande klassens mest reaktionära och hycklande stödtrupper, och har bidragit till att försämra tillvaron för många människor som – till skillnad från Åkesson – inte har haft en månadslön på 100 000 de senaste 4 åren och inte har en garanterad pension från riksdagen, utan som faktiskt riskerar att utförsäkras och falla ner i fattigdom, eller redan har gjort det.
Därför är det bra om Jimmie och SD:s andra företrädare drabbas av personliga problem. Vi känner inte den minsta sympati för dem utan förbehåller oss rätten att skratta åt dem…
-Pettersson läser detta och är inte förvånad. Inga är så verklighetsfrånvända som kommunisterna, möjligen med undantag av islamisterna. De är så korkade så de skyller landets och sina egna problem på det enda parti som inte haft några verkliga möjligheter att på verka politiken.
De som skriver kallar sig Arbetarmakt och de…ja, ja, läs om dårskapen på deras hemsida om ni vill …
