ISRAEL. Det är inte helt ovanligt att i svensk media läsa rubriker som ”Israel slog till mot 34 terrormål” eller ”Flygattack mot Gaza”. Läsaren får naturligtvis intrycket av att Israel bär skulden, media underlåter allt som oftast att ta upp själva anledningen till Israels försvar – terrorn, attackerna, självmordsbombarna, kidnappningarna, raketerna, hoten om utplåning.
Det måste verka väldigt underligt och många läsare ställer sig säkert frågan: hur kommer det sig att Israel – ett demokratiskt land där HBTQ-rättigheterna är omfattande, ett land med jämställdhet, frihet för minoriteter och som i mångt och mycket delar samma värderingar som Sverige – är så ”brutal”? Vilken är anledningen till denna motsägelse? Svaret är det ingen vill tala om – terrorism – något som Israel utsatts för sedan statens grundande för 66 år sedan.
Den 29 november 1947 röstade Förenta nationernas generalförsamling igenom resolution 181. Det brittiska mandatet skulle upphöra och en delningsplan skulle genomföras. Delningsplanen gav judarna en egen stat och palestinierna en egen stat. Judarna firade beskedet och gick med på FN:s plan, palestinierna fördömde beslutet och Arabförbundet sa att allt territorium tillhörde dem. En lågintensiv konflikt inleddes som eskalerade då britterna lämnade området för gott i maj 1948.
Den 14 maj 1948 blev Staten Israel en självständig suverän stat. Dagen efter anfölls den nya staten av alla omkringliggande arabiska länder. En halv miljon överlevare från Förintelsen, utan militär erfarenhet och utan någon militär, överlevde inte bara ännu ett krig – de vann det! Den arabiska ursinnigheten över att med reguljära arméer ha anfallit Israel och förlorat har aldrig försvunnit och är än idag en anledning till att konflikten fortsätter. Både i Gaza och Ramallah minns man förlusten och kallar det ”katastrofen”. Vad som inte ofta nämns är att det var arabstaterna som uppmanade alla palestinier att lämna sina hem så att de framryckande arabarméerna snabbt skulle kunna urskilja vilka hem som var arabiska och vilka som var judiska. På så vis skulle man snabbare kunna rensa upp området från de judar som bodde där.
Under 1960-talet blev det allt tydligare att ett nytt krig var på väg och i juni 1967 hade de omkringliggande arabstaterna återigen samlat sina militära styrkor vid Israels gräns. Med självständighetskriget i minnet inleddes ett israeliskt motanfall och man lyckades återigen besegra arabstaterna. Men, bara sex år senare attackerade Syrien och Egypten Israel på den allra heligaste av judiska högtidsdagar – Yom Kippur. Israel överraskades av detta anfallskrig men kämpade tillbaka och vann återigen en förkrossande seger. Gång på gång hade arabstaterna nu misslyckats med alla sina planer på att fördriva judarna och utplåna Staten Israel. Man behövde tänka om och ändra inriktning, terrorns tid var kommen!
En era av våldsamma flygkapningar inleddes redan efter kriget 1967. Den 23 juli 1968 kapades El Al Flight 426 av palestinska terrorister. De tog planet till Alger, Algeriets huvudstad, där förhandlingar pågick i 40 dagar. I september 1970 försökte palestinska terrorister kapa fyra flygplan samtidigt. Tre flygplan tvingades ner i den jordanska öknen där de sprängdes. På det fjärde flygplanet, ett israeliskt El Al plan, lyckades piloterna, passagerarna och beväpnade vakter övermanna terroristerna. I juni 1976 kapades ett Air France-plan på väg från Tel Aviv till Paris av palestinska terrorister. Planet fördes till Entebbe i Uganda där israeliska specialstyrkor lyckades frita gisslan. 1972, mitt under OS i München kidnappades och mördades 11 israeliska idrottare och palestinska terrorister.
Yassir Arafat, som vid denna tid hade blivit PLO:s ordförande och senare blev den Palestinska myndighetens president fram till 2004 då han avled uppmanade inte direkt till måttlighet då han sa att ”vi planerar att förinta Staten Israel och etablera en ren palestinsk stat. Vi kommer att göra livet outhärdligt för judar genom psykologisk krigföring och en befolkningsexplosion. Vi, palestinierna, kommer att ta över allt, inklusive hela Jerusalem.” Vid en annan tidpunkt sa Arafat att ”fred för oss betyder förintelsen av Israel. Vi förbereder oss för ett fullskaligt krig, ett krig som kommer att pågå i generationer.”
Sedan början av 2000-talet har vi sett en ny taktik. 1 245 personer har dött till följd av palestinska terroristattentat. Det har handlat om självmordsbombningar, caféer som sprängts i luften, bussar som laddats med bomber, hotellrestauranger som förvandlats till infernon och israeler som kidnappats och mördats. Nu senast kidnappades 3 tonåringar på väg hem från skolan, de mördades brutalt och begravdes i en grop för att man senare skulle kunna byta deras kroppar mot terrordömda fångar.
Ett av de värsta attentaten inträffade på Park Hotel i Netanya den 27 mars 2002. 30 civila dödades och 140 skadades då en palestinsk självmordsbombare utklädd till kvinna tog sig in på hotellet i samband med den traditionsenliga Sedermiddagen. Perla Hermele från Stockholm avled omedelbart. Hennes två vänner som också hade rest ner från Sverige, Ester Freudmann och Anna Icek, skadades men överlevde. Hamas tog på sig ansvaret för attacken som utfördes av självmordsbombaren Abdel Basset Odeh, en 25-årig islamist från Västbanken.
Situationen blev så ohållbar att man febrilt sökte efter en lösning. Man var tvungen att sätta stopp för alla dessa terrordåd. 2002 togs därför ett beslut om att bygga ett säkerhetsstängsel, och vid de mest utsatta områdena en mur. Över 90 % utgörs av stängsel vilket man inte skulle kunna tro om informationskällan endast är svensk media. Sedan dess uppförande har terroristattentaten minskat avsevärt vilket innebär att säkerhetsstängslet fyller sin funktion.
Vi får inte glömma Hamas! Hamas är terroristorganisationen som har som sitt mål att förinta Staten Israel. De ”stadgar” som Hamas antog 1988 gäller än idag och är ett av världens mest antisemitiska och våldsförhärligande dokument. Där sägs det att Islam skall utplåna Israel, att den enda lösningen är Heligt krig och att det är förräderi att ge upp kampen mot Sionismen. Vi får inte heller glömma de tre nejen i Khartoum som varit aktuella sedan de kom till 1967 – nej till erkännande av Israel, nej till fred med Israel och nej till förhandlingar med Israel. Denna resolution antogs av Arabförbundet som vid tidpunkten bestod av Egypten, Irak, Jordanien, Libanon, Saudiarabien, Syrien, Jemen, Libyen, Sudan, Marocko, Tunisien, Kuwait och Algeriet.
Detta är en del av den terror Israel utsätts för, sporadisk raketbeskjutning är en annan. Bara från januari till november 2012 avfyrades över 800 granater och raketer från Gaza mot södra Israel. På några dagar i november 2012 avfyrades 120 raketer, mellan 2000 och 2008 besköts Israel av 12 000 raketer och granater. Bara under 2008 var den siffran 3 000. Det låter som science fiction men det är så vardagen ser ut för dem som bor i södra Israel. När raketlarmet går har man 15 sekunder att ta sig till närmaste skyddsrum. Världens snabbaste olympier springer 200 meter på strax under 20 sekunder.
För bara några dagar sedan slog en raket ner i en fabrik i Sderot och skadade tre personer. Avståndet från Sderot till Gaza är ungefär samma som från Gamla stan till Solna eller Nacka.
Skulle Sverige acceptera att raketer regnade ner över svenska städer? Skulle man agera passivt och inte göra något? Skulle man tillåta att självmordsbombare mördade oskyldiga svenskar?
I mars 2004 dödades 191 personer och över 2 000 skadades i Madrid. I juli 2005 dödades 52 personer och nära 700 skadades då fyra självmordsbombare slog ut delar av Londons kollektivtrafik. Det finns över 80 kända svenska jihadister i Syrien idag och antagligen många fler som vi inte vet om. En dag kommer dessa att återvända till Sverige.
Terrorn har redan spridit sig till Europa och Sverige. 2010 drabbades Stockholm av ett attentat som skulle ha kunnat sluta mycket värre. Taimour Abdulwahab sprängde sig själv i luften på Bryggaregatan i centrala Stockholm, mitt i julhandeln. Man tror att hans mål var folksamlingarna på Drottninggatan. Hade han lyckats med sitt terrordåd hade många oskyldiga svenskar dött.
Som regering har man ett ansvar mot sitt folk, en del av detta ansvar är att skydda sina medborgare mot terror. Det är väldigt konstigt att delar av svensk media verkar tro att myntet bara har en sida.
Socialdemokraternas ledare Stefan Löfven om konflikten.
